Inte en gång till! INTE EN GÅNG TILL! Jag klarar det inte!

Det har kanske inte alltid varit så lätt i livet för mig.

Otrygg familjesituation, mobbning i skolan, destruktiva relationer, ensamhet, utmattningssyndrom och så vidare och vidare. Få år i mitt liv har varit bra. Ångest och depression har varit normaltillstånd.

Men de senaste två åren verkade allting lossna. Jag fick ett nytt jobb som en skänk från ovan, med bättre arbetstider och mycket bättre lön. Dessutom hamnade jag i ett jättebra team med fantastiska människor som blev mina vänner.

Jag trodde att livet hade vänt. Jag kunde inte förstå vilken tur jag haft. Jag har varit så tacksam och så glad. Nästan som att bli förälskad i livet på nytt, och alla i min omgivning säger att de sett en sådan skillnad på mig. Det spelade inte längre någon roll att jag aldrig upplevt bra kärlek, eller att jag förlorat så många närstående tidigare i livet. Jag har förlåtit allt det som förstörde min barndom, och jag såg med försiktig tillförsikt på framtiden.

Men för några veckor sedan kom beskedet att vårt team kommer att avvecklas. Två i teamet har redan fått nya tjänster på andra avdelningar, men för oss som är kvar är utsikterna dystrare. En kvarvarande är konsult, och kommer därför att avsluta självmant. En annan har redan sagt upp sig för att återgå till sitt gamla yrke.

Jag är i princip lämnad ensam kvar nu. Mina vänner och kollegor har skingrats för vinden. Mitt viktigaste sammanhang är borta och jag är snart arbetslös.

Jag är helt knäckt. Det var det finaste jag hade i mitt liv. I princip det enda fina. Nu finns bara ett stort mörker, och jag är väldigt rädd och känner mig väldigt ensam. Ångesten kryper över mig igen, och återigen känns livet bara som ett enda, hopplöst betungande problem. Jag kan inte sova, och jag har en knut i magen som gör det svårt att äta.

Jag orkar inte leva mer med sorg eller hopplöshet eller ensamhet. Jag orkar verkligen inte! Jag är så satans trött på att slåss mot depressioner och motgångar. Jag vill bara få leva i fred och frihet, utan att känna rädsla för morgondagen och utan att behöva ta tag i fler problem. Jag har aldrig krävt att ha “allt”, jag har aldrig krävt både bra jobb, bra ekonomi, bra vänner, bra relationer, bra bostad, bra familj och bra uppväxt etc. Jag var djupt tacksam över en av dessa saker.

 

Under de åren jag fick må bra brukade jag läsa rubriker om avlidna människor med sorg empati för både de som dött och deras anhöriga. Jag brukade se på sjukdomar såsom obotlig cancer och ALS med skräck. Men nu känner jag istället en slags vemodig avund. Tänk vad ljuvligt att få somna in och för evigt vara befriad från sorg, ångest och en smärtsam morgondag! Tänk att ha en obotlig sjukdom och därmed vara befriad från oro för framtiden. Tänk att på så sätt kunna leva dag för dag, på riktigt!

Tänk att aldrig mer behöva kämpa, trots att man är slutkörd i kropp och själ, utan bara kunna få flyta med.

 

Jag blir vansinnig på de som säger att livet är en gåva att uppskatta och vårda. Livet är ett gatlopp, inget annat, där man piskas fram till nya slag. Ingen vila, inget andrum. Ingen nåd.

 

<3 Så jobbigt! Förstår precis vad du menar med att “börja om” och uppleva ensamhet och depression när man tidigare känt av det som sitt normaltillstånd, är djupt ångestframkallande.

Vissa av de där sjukdomarna är fullständigt horribla att leva i, tror inte det är jättemånga som känner “frid” när de seglar in med sina obotliga sjukdomar rakt in i döden? Man kan hoppas det är annorlunda! <3

Red Simyna skrev:

<3 Så jobbigt! Förstår precis vad du menar med att ”börja om” och uppleva ensamhet och depression när man tidigare känt av det som sitt normaltillstånd, är djupt ångestframkallande. Vissa av de där sjukdomarna är fullständigt horribla att leva i, tror inte det är jättemånga som känner ”frid” när de seglar in med sina obotliga sjukdomar rakt in i döden? Man kan hoppas det är annorlunda! <3

Tack för dina fina ord och ditt stöd! Det betyder mycket i en svår situation.

Du har helt rätt i att dessa sjukdomar är hemska, och jag vill inte på något sätt förminska deras lidande eller sorg. Jag tror att jag helt enkelt bara längtar efter känslan av att slippa plågas med en framtid. Om någon sa till mig att jag skulle dö om två år skulle jag känna en lättnad. En sten från mitt hjärta. Då skulle jag kunna vara lycklig och njuta av var dag, utan att behöva tänka på bekymmer. Inget mer skulle kunna hända mig. Inga fler sorger, problem eller rädslor. Inget mer jordiskt alls… Bara friheten att få leva dag för dag den sista tiden utan ångest

[Purple Licosi]

 

Anonym skrev:

Det har kanske inte alltid varit så lätt i livet för mig. Otrygg familjesituation, mobbning i skolan, destruktiva relationer, ensamhet, utmattningssyndrom och så vidare och vidare. Få år i mitt liv har varit bra. Ångest och depression har varit normaltillstånd. Men de senaste två åren verkade allting lossna. Jag fick ett nytt jobb som en skänk från ovan, med bättre arbetstider och mycket bättre lön. Dessutom hamnade jag i ett jättebra team med fantastiska människor som blev mina vänner. Jag trodde att livet hade vänt. Jag kunde inte förstå vilken tur jag haft. Jag har varit så tacksam och så glad. Nästan som att bli förälskad i livet på nytt, och alla i min omgivning säger att de sett en sådan skillnad på mig. Det spelade inte längre någon roll att jag aldrig upplevt bra kärlek, eller att jag förlorat så många närstående tidigare i livet. Jag har förlåtit allt det som förstörde min barndom, och jag såg med försiktig tillförsikt på framtiden. Men för några veckor sedan kom beskedet att vårt team kommer att avvecklas. Två i teamet har redan fått nya tjänster på andra avdelningar, men för oss som är kvar är utsikterna dystrare. En kvarvarande är konsult, och kommer därför att avsluta självmant. En annan har redan sagt upp sig för att återgå till sitt gamla yrke. Jag är i princip lämnad ensam kvar nu. Mina vänner och kollegor har skingrats för vinden. Mitt viktigaste sammanhang är borta och jag är snart arbetslös. Jag är helt knäckt. Det var det finaste jag hade i mitt liv. I princip det enda fina. Nu finns bara ett stort mörker, och jag är väldigt rädd och känner mig väldigt ensam. Ångesten kryper över mig igen, och återigen känns livet bara som ett enda, hopplöst betungande problem. Jag kan inte sova, och jag har en knut i magen som gör det svårt att äta. Jag orkar inte leva mer med sorg eller hopplöshet eller ensamhet. Jag orkar verkligen inte! Jag är så satans trött på att slåss mot depressioner och motgångar. Jag vill bara få leva i fred och frihet, utan att känna rädsla för morgondagen och utan att behöva ta tag i fler problem. Jag har aldrig krävt att ha ”allt”, jag har aldrig krävt både bra jobb, bra ekonomi, bra vänner, bra relationer, bra bostad, bra familj och bra uppväxt etc. Jag var djupt tacksam över en av dessa saker. Under de åren jag fick må bra brukade jag läsa rubriker om avlidna människor med sorg empati för både de som dött och deras anhöriga. Jag brukade se på sjukdomar såsom obotlig cancer och ALS med skräck. Men nu känner jag istället en slags vemodig avund. Tänk vad ljuvligt att få somna in och för evigt vara befriad från sorg, ångest och en smärtsam morgondag! Tänk att ha en obotlig sjukdom och därmed vara befriad från oro för framtiden. Tänk att på så sätt kunna leva dag för dag, på riktigt! Tänk att aldrig mer behöva kämpa, trots att man är slutkörd i kropp och själ, utan bara kunna få flyta med. Jag blir vansinnig på de som säger att livet är en gåva att uppskatta och vårda. Livet är ett gatlopp, inget annat, där man piskas fram till nya slag. Ingen vila, inget andrum. Ingen nåd.

Jag förstår precis din känsla… När jag bara vill få ett slut så kan jag önska att jag, mycket hellre än någon annan, skulle få en obotlig sjukdom… Varför ska så många oskyldiga människor som vill leva, som har saker att leva för, behöva dö?? Kan inte någon sjukdom ta mig istället? Det skulle lyfta en tung sten från mina axlar & det skulle inte bli någon skillnad för någon i hela världen. På riktigt så är det så.

Det är en tung känsla att bära.

Jag var i en liknande situation som du beskriver för ett par år sedan. Vet hur tungt det är. De flesta förstår inte. . De tänker att det bara är ett jobb, att det finns nya.. men det är inte så enkelt när det är det enda man har.

Försök att hang in there. Kanske väntar något bättre runt hörnet.

[Olive Hufuvi]

Det som slår mig när jag läser ditt inlägg är all den förändring som hela tiden sker. Förändring, förändring – kan inte något få vara stabilt numera. Det ska ständigt utvecklas och avvecklas. Tänk om det är en av anledningarna till att så många mår så dåligt nu för tiden. Precis när en relation byggts upp, ska den monteras ner. Tacka 17 för att man känner att det blir otryggt, speciellt om man redan har en sårbarhet.

Jag sitter själv i en “rocky boat” och har gjort ett bra tag. Det är psykiskt jobbigt och smittar ner även annat, relationer, fritid, livslust….sjukskrivning hej, och jaha snart har jag inte ett jobb heller och ska ut och marknadsföra mig själv (när jag har som minst kapacitet för det).

Har inget direkt tips till dig mer än att försöka prata med människor du har förtroende för, om detta jobbiga. Hitta andra arenor för bra mående (idrott? intressen?) och att försöka se tiden an och mota bort katastroftankarna. Men det är fasiken inte lätt.